Medieshock

Ingen har väl undgått att Expressen har hamnat i blåsväder igen. Expressen skriver skit om Persbrandt, Persbrandt lackar och hotar med stämning. Otto Sjöberg ber lite nervöst om ursäkt och halva mediesverige reagerar på hur smaklöst det är att exploatera oskyldiga människor i syfte att tjäna pengar. Det är alltid intressant när medier recencerar andra medier. Vi och dom-attityden förstärks, vare sig det handlar om kvälls- vs. dagspress, privat vs. public service eller andra polariseringar. Kontentan av hela cirkusen brukar vara att den ena sidan ganska snabbt utser sig själv till en moralisk segrare och den andre får bära skampåle ett några dagar till dess att det glömts bort.

Om man bortser från det faktum av att det Expressen publicerade om Persbrandt faktiskt inte var sant - han hade faktiskt inte varit på det där behandlingshemmet - så återstår egentligen bara själva exploateringen. Varför jag väljer att bortse från denna lögn är för att jag inte anser att något av det som skrivs, sägs eller visas i medierna kan göra anspråk på att säga sanningen. Medierna är inte verkligheten och speglar inte heller verkligheten, möjligtvis en mycket liten del av den. Sanningen är alltid relativ. Att det sedan förekommer rena felaktigheter är förvisso en annan sak, men sådant förekommer hela tiden. Jag kan räkna upp minst en felaktighet för varje gång jag själv förekommit i media, även om omfattningen är tämligen blygsam. Tänk om jag skulle stämma skiten ur tidningarna så fort jag blev felciterad eller missförstådd. Tänk om alla skulle göra det!?

Det är intressant att se hur Dagens Nyheter pumpar ut små subtila hatmeddelanden om Expressen*. De gör i vanlig ordning en liten resumé över vad som har hänt och trycker gärna lite extra på att Otto Sjöberg bör avgå. Visst, de får gärna göra det, inte mig emot. Men problemet, som jag ser det, är ju att ingen gör det om Dagens Nyheter. De exploaterar människor på samma sätt som Expressen, om än med mer finess. De har ju inget annat syfte som företag än att generera vinst till ägarna. Och att det sedan sitter ett gäng journalister och redaktörer som tror att deras spaltmetrar mäts med kvalitativa mått är i det närmaste skrattretande. Ta vilken blödig artiklel om apatiska flyktingbarn eller döende noshörning som helst. När allt kommer omkring finns de bara där för att folk ska köpa tidningen och samtidigt slänga ett öga på Apollos nya reklam om hur gött det är i Grekland så här års. Så att ägarna kan tjäna en hacka.

*Det bör väl nämnas i sammanhanget att båda tidningarna ägs av Bonnier. Spel för gallerierna någon?

24 timmar

Ok, jag vet att jag skulle försöka blogga lite mer konventionellt. Men jag kan inte låta bli att publicera en text jag skrev för en tid sedan som i alla fall jag tycker behandlar ett intressant ämne - tid.

Vad gör du med all tid? Är du en sjusovare, en dagdrömmare, en lönearbetare? Vad gör du med all din tid? 24 timmar, det är ju allt du får.

Visste du att du läser dagstidningen i 32 minuter varje dag? Ja, om du är i åldern 9 - 79 och man det vill säga. Är du kvinna läser du mindre. Äldre läser mer än yngre och arbetarklassen läser mindre än borgarna. 32 minuter är 8 % av den totala bruttotid du spenderar med medierna varje dag. Det betyder alltså att 5 timmar och 51 minuter av dina 24 timmar ägnas åt medieanvändning. Om vi räknar bort 8 timmar för sömn och lika mycket för lönearbete så återstår drygt 2 timmar. Två timmar! Hur fan hinner du!? Har du inga ungar som ska lämnas och hämtas, ingen mat som ska handlas och ätas, inga vänner att träffa?

Ok, du har säkert redan genomskådat mitt resonemang. Bruttotid innebär ju att du är tillåten att göra annat medan du konsumerar. De knappt 2 timmar du lyssnar på radio gör du kanske i bilen till och från jobbet. Ja, faktum är ju att du slutade använda radion som ett primärmedium redan vid tiden för Televisionens genombrott. Inte konstigt att du har lärt dig göra andra saker samtidigt. Kanske sammanfaller dina 25 minuters Internetanvändande med dina 25 minuters lyssning på CD-skivor? Lyssnar du på kassettband lika länge som du kollar på Text-tv? Är du mellan 9-79 år gör du det, nästan 4 minuter om dagen. Tv tittar du på i 1 timme och 45 minuter varje dag. Ska man tro Lennart Weibull är det ännu mer. Hur som helst är det störst sannolikhet att du gör det mellan 19-22 och att ditt favoritprogram är Allsång på Skansen.

Det enda jag tycker är intressant med dessa siffror är du inte har förändrats nämnvärt på 20 år. Visst, Internet har gjort en hejdundrande entré och upptar numera hela 7 % av din samlade medietid. Wow, vilket genomslag! I övrigt har det inte hänt så mycket. Du tittar lika mycket på Tv, du lyssnar lika mycket på radio, du läser lika mycket i din tidning. Detta trots att såväl mediesituation som samhällsklimat har förändrats kraftigt. Förklaringen ligger ju i att dygnet nu, precis som för 20 år sedan, bara har 24 timmar. Tiden ska fortfarande räcka till det där arbetet, till ungarna som ska hämtas och lämnas, maten som ska handlas och ätas, vännerna som skall träffas. 24 timmar är allt du får, spendera dem väl.

Du baseras på uppgifter från Mediebarometern 2003 och från Mediemätning i Skandinavien

metablogging

Jag är fortfarande skeptiskt till det är här med bloggar. Både för min egen del som bloggare och för konceptet. Kanske grundar det sig i någon smått barnslig vilja om att vara unik, att göra något som ingen annan gör. Nu sitter jag och bloggar, långt ifrån exklusivt. Jag såg just mediemagasinet där de berättade att det nu finns ungefär 20 miljoner bloggar runt om i världen. I Sverige har vi 20 000, och tillväxten är enorm – antalet bloggar fördubblas på fem månader. För vem skapas alla dessa bloggar – vilka är deras potentiella läsare? Varför har jag skapat mediebruset? Jag inbillar mig att den är till för min egen skull...

Well, nu ska jag ta mig i kragen och göra något av den här bloggen. Det började någon gång i september med några halvförvirrade texter om makt och medier. Då fungerade mediebruset som terapi för en jobbig kurs om makt och medier. Nu har jag en tanke om att skriva mer traditionellt. Icke-unikt, mainstream och kanske rent av personligt. Vem vet.